7 In Natur

Mitt ställe vid sjön och höstmelankoli

Jag skulle vilja sitta där på stolen i timmar och bara titta rakt fram. Det får inte blåsa förstås eller vara kallt. Det ska bara vara tyst och jag och vattnet. Vattnet som kluckar lite grann och någon fågel som guppar förbi ganska långt bort och försvinner bakom ett par stora stenar. Det är sjöskum inne vid kanten mot stranden och det blåser visst lite trots allt. Vattenståndet är lågt och det är höst, det syns på stenarna som har en rand högre upp än vattenlinjen. Vad kan det vara? Minst en decimeter, kanske två lägre än vad det är på våren.

Ute på sjön kommer flera fåglar, den här gången i grupp och vissa sätter sig på en stenkoloni och pausar. Här finns massor av sten som ligger i rösen och jag kan flera rutter hur man tar sig fram på sjön utan att fastna. Där det är som mest grunt är det bara en handhöjd ner till botten och där det är djupast flera meter. Sen som motsats till all sten finns det mjuka partier med långgrund fast sandbotten där det är perfekt att bada. Helt perfekt.

Sjön är inte grumlig utan klar, en källsjö och härifrån kommer delar av min släkt från morfars sida. Det här är mitt ställe, mitt smultronställe vid sjön.

Jag vet var gäddan lurar i vassen och tror blint att den finns där fastän jag inte kan se den, iallafall inte förrän det stora plasket hörs när den ger sig iväg triumferande över alla fåfänga hobbyfiskare som tror att de vet nåt. Jag minns alla skrönor och hur morfar fiskade ål när det fortfarande fanns och hur jag alltid drömt om att göra ett försök fastän alla sagt att det inte är lönt för det finns ingen ål kvar. Men morfars röst lever kvar när han stolt berättade hur stor den var och hur han fick släpa med sig den hem och jag minns när mamma plockade fram små bitar ål ur frysboxen och berättade samma historia om igen. Jag tyckte att ål var ganska äckligt och vågade inte ens smaka när jag var liten. Men det ångrar jag lite nu.

När morfar gått bort och det gått en massa år hittade jag ålarevet i fiskehuset. Massor med linor och krokar och en stor låda om jag minns rätt.

Morfar var en av de gladaste och snällaste människorna i min släkt, och nu när jag tänker efter så är han min förebild när det gäller att ta till vara på livet. Att göra det bästa varje dag, att det jag inte orkar gör jag i morgon. Och att vara nyfiken och vilja lära sig nya saker, komma på, uppfinna. 

Kanske vet jag inte egentligen hur han var för jag var bara tio år då, men jo…jag vet nog. :)

Han såg alltid ljuset och tyckte om att göra roliga saker. Han var väldigt sparsam och lagade allt men unnade sig ibland.

Och jag gör väl som honom, går vidare i morgon till en ny dag med förhoppningsvis lite mindre melankoli av hösten och tänker på vårljuset och min plats där vid sjön som fortfarande finns kvar.

Mitt alldeles egna ställe.

Oj vad jag gillar att säga det.

Ja, jag är lite höstlåg just nu. Men det går över.

Kram och ta hand om er.♥

12 personer gillar detta inlägget.

You Might Also Like

7 Comments

  • Reply
    ✫ Fru Eriksson
    November 3, 2016 at 10:15

    ❤️…………….
    /Kramas

    • Reply
      Lingon
      November 8, 2016 at 17:30

      Kram!

  • Reply
    Asta
    November 6, 2016 at 14:34

    Själv brukar jag bli låg när vintern kommer. Och kylan. Ibland är det bara att liksom hänga med den där melankonin ett tag.
    Fast inte för länge.

    • Reply
      Lingon
      November 8, 2016 at 17:30

      Nej precis, inte för länge…
      kramar

  • Reply
    Äntligen Vilse
    January 21, 2017 at 18:09

    Härliga höst. Jag älskar också att bara sitta på en stol och blicka ut. Ska försöka bygga upp mitt skrivbord i mitt vardagsrum med samma tanke, så att jag kan blicka ut när jag skriver. Det bygger kreativitet. :) Himla fina bilder. Gillar att de är så oredigerade på något vis. Som att du bara tagit dem, laddat upp dem direkt. Enkelt vackra.

    • Reply
      Lingon
      January 21, 2017 at 18:13

      Tack. Ja, det är mitt ställe. Faktist ju så, oredigerade och gamla bilder från 2013. Jag måste nog dit snart igen.

      • Reply
        Äntligen Vilse
        January 21, 2017 at 18:17

        Ja se där. Alltså oredigerade bilder går inte av för hackor heller! Passade så himla bra hos dig tycker jag. :)

    Leave a Reply